Snön föll tätt kring Blinda Vargens värdshus. Stora, lummiga snöflingor som tvingade världen till tystnad och fick det att verka som om det inte fanns någon annat än ett blågrått dis bortom värdshusets värme. För en söderlänning som Faramès av Rak al Hina kändes det som att blicka ut i en främmande värld där han satt på trappan med rykande örtte i händerna. Han hade inte sett en snöflinga i hela sitt liv innan han kom till Lenori. Mer än en gång hade han undrat vart han riktigt dragit sin stackars personal. Man kunde ju inte ens knäböja under solens första varma strålar här.

Men han hade mer än tillräckligt att grunna på idag utan att börja begrunda obekant väder och livsval. Det skulle inte dröja länge nu innan hedersgästerna skulle anlända. Allt måste gå perfekt – de hade inte råd med att misslyckas ikväll. Deras sista pengar hade spenderats på denna bjudning. Varenda en lidas – förutom en minimal summa för att personalen skulle kunna resa hem ifall saker gick illa – var nu satsad. Han hade aldrig ansett sig vara en hasardspelare, men efter denna kväll var han nog tvungen att se sig i spegeln. Men om det så var det sista han gjorde skulle han visa dessa nordbor hur söderländsk gästfrihet och proffessionalism verkligen såg ut.

Ett plötsligt skratt ljöd inne i värdshuset, ett kort avbrott i de hektiska förberedelserna som nu pågått i ett par dagar. Det var svårt att säga om det var personalen eller nån av de få vardagsgäster som redan trillat in. Vanligtvis hade han aldrig tillåtit vanliga gäster att distrahera under en affärssammankomst, men just nu behövde de verkligen varenda liten inkomst. Bara ifall att. Dessutom skulle de förhoppningsvis få värdshuset att verka mer livfullt och välbesökt än det ofta var – vilket kanske kunde göra de nya ägarna mer villiga att betala. Man kunde bara hoppas att gästerna inte skulle bli allt för livliga. Men det var lättare sagt än gjort att tygla nordborna.

Till slut var blev kölden för bitande och han återvände huttrande in i värmen.

Värdshuset rentav glödde av förväntan. En nästan högtidlig atmosfär hade lagt sig inomhus och man kände att något var på väg att hända. Doften av välkryddad mat och rökelse gav honom mer än bara en gnutta hemlängtan. Detta var sannerligen inget traditionellt Lenorianskt värdshus. Något som bara gjordes än mer tydligt av den udda blandning av Hineanska, Ulavska, Lenorianska och Seranska som ljöd genom matsalen. Det hela händes smått overkligt. Efter ikväll skulle detta värdshus som de slitit med att driva i över ett år antagligen inte längre vara deras. På gott och ont. Det var ett nederlag, utan tvekan. Men allt de kunde göra nu var att jobba hårt och hoppas på något nytt. Vad det än innebar.

Han såg sin assistent antåga med bestämda steg. Det var inte svårt att tolka vad som var på gång – en ny rad med problem att ta itu med. Nu fanns inga lugna minuter kvar mer. Heder, levebröd och Blinda Vargens öde stod på spel.

Om inget annat skulle det bli ett minesvärt farväl.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .