PÅ SVENSKA * IN ENGLISH



Gamen - Del 1

En kall vind och bländande vintersol slog emot honom då han öppnade dörren. Därute sträckte sig åkrarna nästan ändlösa, begravda under is och snö. En nordisk öken. Han drog på sig de gamla svetsglasögonen för att skydda sig mot snöblindhet och tätade till mössan kring öronen. Den gamla trätrappan knarrade under fötterna på ett hemtrevligt sätt, nästan som om de sade farväl. Han stände dörren bakom sig med vördnad och steg ut i den stora, vita tomheten. En liten, nästan osynlig väg ledde ut till den stora landsvägen bortom skogen, men han ville undvika den än så länge. Istället började han vandra ut över åkrarna, med skaren krasande under fötterna.

Han tittade tillbaka mot huset, som blev allt mindre bakom honom, halvt begravt under snön. Det var ett litet, ödmjukt hus mitt I ingenstans, men det hade varit viktigt för någon, en gång i tiden. Fram tills nu hade det varit viktigt för honom. Kanske skulle någon annan vandrare en gång hitta dit, sätta sig vid det dammiga köksbordet och vila medan de tittade ut genom fönstret med spetsgardinerna. Många gånger hade han undrat vem som hade bott där en gång för länge sedan. Han hade hittat anteckningar och små brev, men inget mer. Ett litet, förvånansvärt välbevarat lager av torrvaror hade hållit honom vid liv ett par månader, men när det nu började vara slut var det dags att ge sig av igen. Så han gav huset en sista blick, ett tack för tiden som varit, och trampade vidare genom snön.

Det fanns en kuslig skönhet i det hela. Kilometertals av åkrar sträckte sig ut framför honom. Solen fick de vita vidderna att skimra i ett nästan magiskt sken och vindarna lekte med puderlik snö kring hans fötter. Stillhet. Lugn. Var gick gränsen mellan dem och övergivenhet egentligen? Han hade aldrig sett den gamla världen, men alla historier fick världen som den nu var att låta som om den var väldigt...tom. Öde. Näst intill död. Kanske det verkade så om man växt upp i den gamla världen.

Plötsligt skrapade det till i hans hörlurar. De snappade upp en svag, nästan ohörbar radiosignal. Han drog av dem, justerade antennen på dem och putsade snabbt av solcellerna. Trots att han var en enstöring så fanns det något uppmuntrande i de sporadiska radioprogrammen som sändes ut i området. Sakta men säkert tilltog signalen medan han vandrade, tills han började kunna snappa upp ord.

”...men sist å slutligen slipper man ju itt undan probleme me utryyme. Ni ska kom ihåg ti röst om två daag – allas röster behyövs! Närpesas framtid kan sta åp spiel å för hitche beslute behyöver allas röster hyöras. Men nu ska e vaar musik. In gambäl bit froån förra millennie åv Guns 'n Roses – Sweet Home Alabama...”

Så vandrade han vidare över skaren, med den gamla världens musik i öronen, solen i ögonen och snö virvlande kring benen.

Tillbaka till stämningsmaterialet
All content © Zacharias Holmberg unless stated otherwise.